Det var en gång en snäll liten valp vid namn Dexter. Hans huvudsakliga sysslor var att sova, dia, sova mer och bara ligga och vara söt. Sen växte han upp och blev ett monster.

Dexter äter inte längre sin hundmat, han attackerar den. Skulle mamma Lizzy dessutom äta i närheten så slukar han sin egen mat på tre sekunder och gör sedan bokstavligen en hoppattack på hennes matskål så att hundfodret flyger åt alla håll. Dexters övriga kost består av löv, gräs, pinnar, blommor, gamla tuggummin, döda fåglar, fimpar, kartonger, papper, skor, tofflor, kläder, möbler och människor. I stort sett allt som kommer i hans väg är en potentiell munsbit. Och när man försöker ta ut olämpliga saker ur hans gäddkäft så ylar han i högan sky och försöker svälja det så fort som möjligt.

När han inte äter eller försöker äta något så ägnar sig Dexter åt sina andra favoritsysslor som är att riva både hem och kontor, kissa på kunder, jaga mamma Lizzys svans, jaga sin egen svans och bara vara en odåga i allmänhet. Han har dessutom blivit duktig på att ta sig förbi diverse hinder som dörrar eller hundgaller, varpå han kräver ständig uppsikt. Att sova tycker Dexter däremot inte är så kul längre, speciellt inte på natten då det finns möjlighet till massor av otyg utan att någon skriker på en! Om ni har läst boken eller sett filmen Marley & Me så förstår ni vilken nivå det ligger på.

Det ska bli väldigt intressant att se hur Dexter beter sig när vi åker till Ammarnäs. Förhoppningsvis så har han växt ur den värsta busfasen tills dess, men en kvalificerad gissning är att det kan bli smått kaotiskt uppe på fjället. Nåja, han är fortfarande söt de få gånger han sover.